Butter grekisk morgon

Ibland vaknar man sådär och bara är tung i huvudet. Magen är hungrig och arg och man önskar att man fick dra ett tjockt svart täcke över sig och glömma att det någonsin har funnits en värld utanför det. Man går ut men hunden som springer iväg och jagar en stackars fågel, byrackan får hostattack eftersom hon är sjuk och INTE ska jaga fåglar då eller någon annan gång. Jag går runt och tänker på alla jag hatar, är vrålhungrig men för sur för att äta. Vad gör man då? Jo, man sätter sig framför youtube och tittar på grekiska kvinnor som lagar paj.

 

http://www.youtube.com/watch?v=a_QjpUSkkWw

 

Tantan i videon har gjort bröd på gammal sallad. Jag älskar intressanta sätt att ta vara på gammal mat och jag älskar alternativ till vatten&mjöl-degar. När jag var liten brukade mamma slänga ner rester i brödmaskinen, hälla på mjöl och jäst och låta det bli ett gott bröd. Det kunde vara potatismos, överbliven gröt, rivna morötter eller äpplemos, men mammas bröd blev alltid gott. Mormor däremot har alltid följt recept slaviskt. Hemmafru i jag vet inte hur många decennier men aldrig tillräckligt stark tillit till sitt eget öga att hon ens knappt justerade ett recept. Framför allt vid bakning. Jag minns hur hon sa en gång att man kan ju justera recept lite sådär , men att man vid bakning måste man vara ytterst försiktig med måttjusteringar eftersom det annars nästan garanterat blir fel, och sen mumlade något om att ja mamma häller ju alltid bara i mjöl och vätska på måfå men att hon inte hade någon aning om hur mamma fick det rätt. Jag gillar måfå och höfterier. Kanske är det min rebelliska själ som gör det svårt för mig att blint följa någon annans instruktioner om jag inte har en djup förståelse i varför jag gör det. Misstagen får mig att inse att det faktiskt fanns en anledning att måtten var som de var i receptet.

Advertisements

Mysiga mormor Clara Cannucciari

Först av videolänkarna måste nog min älskade Clara komma.

En regnig dag på Irland, jag minns inte om det var vår höst eller vinter för vädret är ju alltid det samma, satt jag och kände mig tung och nedstämd. Eftersom mat är livets krydda och något som får mig att leva vidare både kroppsligt och själsligt letade jag efter något recept som skulle få mig på bättre humör och mindre depressiv. Jag hittade henne efter att ha letat efter mat som skulle göra mig gladare, and boy was i right, men på ett sätt jag inte planerat. Det jag sökte var något hippie recept som skulle informera mig om att om jag drack ett glas morotsjuice med kanel och granbarr skulle jag bli lycklig resten av livet, men istället hittade jag Clara som berättar om livet under USA:s stora depression under 30-talet. Jag har aldrig kopierat något av hennes recept, vilket jag väldigt sällan gör, men jag har sett alla hennes videor mer än en gång och myst in mig i känslan av att bli omhändertagen av sin gamla mormor; levt mig in i livet på 30-talet och drömt om Clara som som tonåring plockade maskrosblad till salladen på väg hem från skolan.

Clara

Alla hennes videor är klart sevärda men här kommer den första i serien där tant Clara är ynka 91 år gammal.

http://www.youtube.com/watch?v=DuMkW35BwK8

 

(Tyvärr inte min egen bild)

Då börjar vi här då.

Jag bokmärker och bokmärker facinerande, häftiga, lärorika och inspirerande recept. Väldigt mycket mindre ofta går jag in och tittar på dem på de många olika datorer och läsplattor jag sparar min skit på. Så nu får jag ta och lägga upp det lite bättre.